Det har under senare tid varit en omfattande debatt om fastighetsmäklares agerande i olika frågor.
Det är ingen tvekan om att fastighetsmäklarlagen radikalt bör ändras eller kanske helt och hållet tas bort.
Fastighetsmäklarlagen stadgar att mäklaren skall genomföra sitt uppdrag omsorgsfullt och i allt iaktta god fastighetsmäklarsed. Mäklaren skall därvid tillvarata både säljarens och köparens intresse.
Fastighetsmäklaren skall, i den mån god fastighetsmäklarsed kräver det, ge köpare och säljare de råd och upplysningar som de kan behöva om fastigheten och andra förhållanden som har samband med överlåtelsen.
Mäklaren skall verka för att säljaren före överlåtelsen lämnar de uppgifter om fastigheten som kan antas vara av betydelse för köparen.
Vidare skall mäklaren verka för att köparen före förvärvet undersöker eller låter undersöka fastigheten. Mäklaren har alltså en skyldighet att aktivt agera för att köparen fullgör sin undersökningsplikt.
De skyldigheter mäklaren har enligt fastighetsmäklarlagen bör betraktas mot bakgrund av det intresse mäklaren har för egen del
Mäklarens intresse är helt naturligt att maximera sin vinst i mäklarverksamheten.
För att maximera sin vinst skall mäklaren genomföra så många affärer som möjligt per tidsenhet till så hög köpeskilling som möjligt.
Detta syfte uppnår mäklaren genom att genomföra en fastighetsaffär så enkelt och smidigt som möjligt i en positiv anda.
Det ligger alltså inte i mäklarens intresse att mäklaren själv eller säljaren lämnar uppgifter om fastigheten som gör att spekulanterna blir misstänksamma eller får en negativ bild av fastigheten. Det ligger heller inte i mäklarens intresse att aktivt verka för att köparen noggrant undersöker fastigheten och upptäcker brister i densamma.
Den framgångsrikaste mäklaren är alltså den som, utan att framstå som oseriös, lyckas genomföra affärer utan att köparen får tillgång till information som gör att köparen kan få en negativ uppfattning om fastigheten.
Mäklarens skyldighet enligt lag att se till att uppgifter som kan ha relevans för köparens bedömning lämnas om fastigheten strider alltså mot mäklarens eget intresse.
Av än större betydelse är kanske att mäklarens lagstadgade skyldighet att verka för att köparen fullgör sin undersökningplikt uppenbart strider mot mäklaren eget intresse.
Mäklaren och säljaren har i den enskilda affären gemensamma intressen som uppenbart strider mot köparens intresse. Det är naivt att tro att fastighetsmäklarlagen skall kunna upphäva dessa intressemotsättningar.
I stället för att fastighetsmäklarlagen invaggar köparna i en falsk trygghet bör lagen tas bort helt och hållet. Det är bättre om det står klart för köparen att hans intresse inte tas tillvara av mäklaren.
Köparen bör i stället vara medveten om de enormt stora krav som i realiteten ställs på honom, främst med avseende på undersökningsplikten. Det bästa sättet för köparen att uppnå trygghet är att anlita ett för ändamålet kvalificerat ombud som endast tar tillvara köparens intresse i affären. Först då uppkommer en rimlig balans mellan mäklaren och säljaren å ena sidan och köparen å andra sidan.